Lions glasögoninsamling och vad händer sedan…

Under 4 dagar gjorde vi synundersökningar och skänkte glasögon till människor i alla åldrar som hade kommit från när och fjärran. Att äntligen få hjälpa andra utan egen vinning var en dröm som gick i uppfyllelse.

Jag blev förvånad över uppståndelsen som blev efter min resa till Tanzania. Några kom in i butiken bara för att ge mig en kram och tacka för arbetet jag gjort. Några bokade tid för en synundersökning bara för att de ville sitta ner och prata om resan en stund. Allt detta resulterade i att jag 2016 fick utmärkelsen ”årets vardagshjälte” i Lund. Mycket hedrande.

När han kom hem arrangerade han en musikfestival och för pengarna han fick in startade han en skola för dessa barnen i Conakry, Guinea. Skolan har nu vuxit och har närmare 800 elever. 

Hellen och jag träffade Rico och började diskutera om och hur vi kunde hjälpa barnen till bättre syn med ett liknande projekt som jag hade varit med om i Tanzania. Frågan var om vi skulle kunna få ihop så mycket glasögon som krävdes? Kunde vi få ihop pengar för att finansiera resan? 

Vi bestämde oss för att försöka. 

Eftersom vi kom fram sent natten mellan fredag och lördag hade vi 2 dagar att utforska närområdet. Att bara gå ut på gatan är en kulturchock. Det finns ingen sophantering och alla sopor slängs på gatan och på kvällarna går man ut och bränner upp soporna. Detta ger en makaber färgprakt mot den röda, järnrika, hårt stampade grusvägen. Och i den mörka kvällen blir de små eldarna magiska mot den lilla disiga luften. 

De flesta hushållen har inget eget vatten utan man hämtar vatten från brunnar på gatan. Vi köpte dricksvatten i 4 dl påsar. Guinianerna dricker brunnsvattnet och vattnet är den största dödsorsaken. Medellivslängden ligger på några år över 50. 

En stund senare var Falay tillbaka med elagregatet och vi kunde köra igång. Eftersom jag inte kan franska var jag beroende av Harry som tolk. Han gjorde alla nödvändiga förmätningar och jag gjorde finliret för att komma fram till rätt resultat. Ett bra samarbete som fungerade. När vi var färdiga tog Hellen, som också pratar franska, över och letade upp ett matchande par glasögon och kontrollerade att eleven såg bättre med dem. 

Ett problem som dök upp var att vuxna trängde sig in på skolområdet och ville bli undersökta. De förstod inte- och hade svårt att acceptera att vi var där för barnen och inte för vuxna. I deras kultur är de vuxna viktigare än barn. Att barnen är framtiden kan de inte ta till sig. Vi blev tvungna att jämka för att kunna fortsätta och bestämde därför att vi skulle hjälpa vuxna efter vi var klara med eleverna varje dag. Så mellan 15 och 17 tog vi hand om vuxna också. 

Efter 4 dagars arbete hade vi gjort närmare 200 undersökningar och lämnat ut ca 150 glasögon. Det var dags att resa hem. Vi landade på Kastrup kvällen innan påskafton och var väldigt glada att vi var bortbjudna på påskmiddag. 

Trötta men oerhört tacksamma att ha genomfört resan kunde vi senare se tillbaka på en resa för livet så långt från en semesterresa man kan komma. 

Efter några veckors vila började vi arbetet för nästa resa. Vad hade gått bra och vad kunde vi göra bättre? Vi var överrens om att återvända men också att det vore bra att ha en optiker till och gärna en assistent till också. Vi hade ett möte med Rico och pratade ganska mycket om hur viktigt det är att de får belysning i klassummet. Det påverkar naturligtvis även synen.

Vi fortsatte samla in glasögon och vid årsskiftet hade vi också klart med Helena och Ida som gärna ville följa med. Helena är optiker och Ida är hennes dotter och arbetar i en optikerbutik.

Nu börjar vi arbetet med nästa års förberedelser. Vad kan göras ännu bättre?

Joakim Boström